anetteeriksson

Jag är kär. & egentligen är jag inte för van. Det senaste halvåret har jag knappt vart utan honom - genom dag & natt. När vi väl är ifrån varandra några enstaka timmar har vi ändå kontakt, & är jag med eller kring någon annan är han ändå alltid där i mina tankar. Jag har fått lära mig att trivas så fruktansvärt bra i någons sällskap att jag inte vill lämna den sidan. Jag mår till & med bättre med mig själv. Jag känner mig som omsluten av ett täcke. Det är varmt & fullt av kärlek. Det känns så tryggt att kunna få värme & kärlek bara i form av en varm kram så fort det behövs. & att en vardag blir så mycket lättare när han är i närheten, allt & inget fungrar så mycket bättre om vi befinner oss i varandras närhet. Jobbiga tankar & svidande andetag försvinner som bortblåst bara av att egentligen se han. Känna att han bryr sig & skulle göra vadsom helst, trots att jag egentligen inte vill dela med mig av något ont eller öppna ett hål som är för fult för att ha med honom att göra, så hjälper han ju så otroligt utan att han vet. För jag har bara gått uppåt under den senaste tiden. Han är den bästa medicinen, kärlek är det bästa botemedlet. För han finns 24/7. Närvarande på alla sätt & alltid. Jag visste att jag behövde närhet, jag behövde sällskap & någon nära mig jämt. För jag hatade att vara med mig själv, jag var det dåliga i mitt liv & kunde inte göra ett endaste lyft för min egen skull. Jag saknar mina finisar som är så långt borta & var min flykt till lyftet förr, men att han finns här är det bästa som kunde hända mig. Han är det finaste jag har. Den dåliga sidan försvinner mer & mer då jag lär mig att älska mig själv, jag vill älska mig själv för hans skull & även för min egen skull, för vår skull. För att jag älskar honom & för att jag känner att han älskar mig. Det är bland den bästa känslan. ♥