anetteeriksson

Jag vet inte om det är för att jag är rädd för natten, för att jag ska utsätta mig för en jobbigare prövning imorgon & på måndag, om ljudet som börjat krassla från min dator så att jag störs i mitt musiklyssnande kan vara en anledning, för att jag känner lite av dedär jag inte känt på ett tag komma krypande & skapa en inre oro, för att ögonen känns svaga & gärna tåras just för att jag inte kan stoppa det, för att jag haft en huvudvärk sammanflätad med illamående från & till hela dagen, eller för att det känns som att jag lurat mig själv under hela långa tider. Ibland känns det som att även den längsta tid går sakta, eller som att den inte ens passerat, lite som att man står i sin egen historia. Kvar.

Ska leka lite snart, jag hoppas att det är det jag behöver. Mig själv har jag nog velat spy på hela dagen. Även om jag försökt tro att det vart ok mest hela tiden. Vad är värst, att må åt bottenlöst eller att inse att man lurar sig själv? Jag har svårt att tro att man kan lära sig lycka, att man kan lura sig själv för att tro att man bär på den. Ingen lycka är lycka först än den är sann.