anetteeriksson

Läste en artikel på nätet om unga & deras psykiska ohälsa. Procentenheten bland kvinnor i åldrarna 15-24 ökar ständigt om depressioner, anorexi eller dålig självkänsla, som från början kan vara något litet men sedan utvecklas till värre eller värst. Jag orkar inte argumentera eller gå in på ämnet. Mer än att jag förstår & verkligen kan tänka mig att det var ren sanning jag läste. Vi finns överallt. Dem med 'ökad psykisk ohälsa'. Jag har själv snart bockat av ett år med mina mediciner. Däremot har jag inte vart i kontakt med läkare eller psykolog sedan i våras. Skönt kan jag tycka, jag behövde en liten paus även från det. Men snart vet jag att ett återbesök väntar & att jag kommer bli tvungen till att prata, berätta. Tala om skillnaden, nu & då. Jag vet fortfarande inte om jag faktiskt kan lita till 100% på vad jag själv säger. Det jag svarar. Ibland känns det som att min röst talar ur ett manus, jag säger det dem vill höra. Varför vet jag inte, kanske för att det känns som att alla tror eller tycker att det borde vara bra nu. Det har trots allt gått en tid. & ja. Herregud, ja. Det är så fruktansvärt mycket bättre. Den botten jag låg & skrapade på har släppt sitt grepp om mig. Men jag vet inte om jag kan påstå att allt är löst. Kanske är det inte heller meningen. jag är väl en sån, sån som tar tid på sig. Saker tar tid att läka för mig, jag är långsynt & minnet är långlivat även det. Jag är ingen sådan som kan glömma & gå vidare allt för lätt. Fast fan vad jag önskar att jag var det, flera gånger om. Jag hoppas på att jag ska minska på mitt sätt att försvara mig - genom att säga vad andra vill höra. Även om det tar emot & känns småtungt då folk frågar, specielt vuxna. Vänners föräldrar. De som lever & finns runtom dem som hjälper mig & betyder. För jag blir tårögd när jag tänker på vilken betydelse ni har i mitt liv, & hur mycket jag älskar er för att ni är en del av det. Utan er hade inget vart möjligt. För utan er finns inget kvar jag vill ha.

Det  blev en lång & rörig text. Jag skriver inte längre. Ni vet, för hand. Som jag gjorde förr. Som jag behövde förr. Därför blir det lite tunga tankar här då & då. Antar jag. Vad texterna säger i mina gamla block har jag inte ens vågat se. De ligger i botten i min kista ända sedan den dagen jag plötsligt slutade ta upp det. Det var någon gång mellan vintern & våren, tror jag. Hur som helst, vad som var ironiskt & lågt i en äcklig blandning, var att mitt i denna seriösa & sorgliga rtikel fanns en liten reklamruta - hur man snabbast & effektivast tappar i BMI ...

Med denna text avlutar jag, innan den raderas. Nu - läsa. Imorgon - jobb x heldag.
Tack♥