anetteeriksson

Även om det är detta jag tycks ha gått runt & strävat efter. Att stänga av - att inte känna något i huvudtaget. Så kan det inte låta bli att kännas så fel, när det väl är så. Jag känner mig så tom. Och jag vet inte om jag kan påstå att det ändå känns bättre. För dumt nog, är jag hellre den som har ont & känner för mycket - än den som inte känner något alls & glömmer hur smärta är att bära på. För i olika former & volymer har den alltid trängt sig på. Funnits där. Vart en del. I- och runt om mig. Jag finner inte logiken. Men å andra sidan hörde den nog aldrig hemma här. Hur jag än vrider & vänder på det, så är jag nog inte van vid denna innerliga tomhet. Jag vet inte om jag tänker acceptera den, jag vet inte om jag vill ha den & heller inte vad jag borde. Jag är fast i mig själv, där jag vantrivs. Den gnutta hopp jag bär på, är att något säger mig att jag ändå & trots allt är på rätt väg. Men jag finner fortvarande inte den jävla logiken.