anetteeriksson

Måndag den 25 idag, och början på den absolut sista veckan denna månad. Sen blir det november, & plötsligt är det nästan inget kvar. Jag vet inte om det spelar någon större roll egentligen. Jag vet inte om jag vill att tiden ska rusa fram eller om jag önskar att allt stannade till & förblev så, en stund. Jag vet med andra ord inte mycket nu. Saker är i sin ordning skulle man kunna säga.

Jag vet bara att jag saknar er så fruktansvärt mycket, mina stödklossar. Jag vet också att jag känner mig själv så pass väl att jag förstår att det kommer bli värre. Jag vill inte ha någon repris från förra vintern, men jag tror inte det finns mycket i mitt försvar som gör det undvikligt. Varje dag är den andra lik, men ändå inte. Jag är ganska så förvirrad av mig själv, lite mer än vanligt. Men vad är vanligt? Det här stämmer inte, det vet jag också. Det har jag fått höra. Nu tänker jag acceptera det & låta mig hjälpas. För även om jag försöker vara snäll emot mig själv, är det inte alltid som det hjälper & räcker till.

Jag vet ganska så mycket nu, mycket för att inte veta något alls.

♥