Inte så enkelt som naturligt
Trotsade mina egna ord. Slog på radion & kröp under täcket, redo för att få försvinna en stund. På nådot vis blev det hela så nostalgiskt, det var precis som förr. Då var PN's min vardag. Då jag kom hem från skolan & höstmörkret omslutit världen runt omkring. Då jag var småtrött jämt & ständigt - på det mesta. Eftersom att jag sällan sov bra & ibland inte alls på nätterna var jag illa tvungen att somna på dagen för att orka. Det var mitt mönster. Jag minns det hela som om det vore igår, som om det pågick just nu. Men ändå så känns det så förflutet. Det var så det var, & då var det ändå värre än nu. Jag är ändå glad att jag försöker sova på nätterna nu. Dessvärre sket jag ju i skolan, så vad gjorde det om jag halvt sov bort lektionerna eller ens var närvarande? Jag kände inte för något där iaf. & det är varken en nyhet eller hemlighet att det bara var folket som fick min vardag där att rulla. Fina vänner. Förresten var det heller inte alltid mitt val, jag kunde & kan fortvarande inte sova ibland. Det spelar ingen roll hur trött jag är eller hur mycke jag ens försöker. Inga tårar hjälper heller, & bara för att man är vaken är inte saker bättre eller lugnare. Jag skyller det gärna & ofta på mitt hjärta som slår hårt & snabbt. Det slår som mot en betongvägg, täcket. Jag hör det & jag känner det hela tiden. Ofta får jag byta sovposition för att försöka komma undan det, men det finns alltid där. Hur ska man kunna slappna av då kroppen beter sig som en vettskrämd kanin? Försökte iaf på mig en PN, jag behövde den iaf. Men jag kan inte slappna av. Jag har inte kommit på vad som gör mig nöjd & lugn på samma gång än. Kanske inget, & om jag väl kommer på det är det inte säkert att det kommer skydda mig heller. Min säng som en gång i tiden var min plats att falla ner i, där jag kände mig trygg & lämnad ifred även om jag inuti var ostabil, har blivit en plats där den innerliga ostabiliteten istället speglar sig rätt i mitt face. Att ligga & i timme efter timme tänka & samtidigt inte kunna fly ifrån det gör en bara så sårbar & instabil, oförmögen att kunna skydda sig gentemot det. Ibland är jag rädd för att sova.
♥
