anetteeriksson

Känner en inombordlig stress. Inte sådan stress jag brukar känna. Den stressen är en sådan stress jag inte kan ta på, greppa. Den har ingen större anledning mer än att jaga upp mig, få mitt hjärta att vilja slå min kropp sönder & samman, kväver mig eller ger känslan av att jag bara vill fly desperat, full i gråt. Inte den. Inte just nu. Just nu känner jag detdär vanliga, som många gör till vardags. Den stressen man enligt mig kan 'ta på'. Jag är rädd för att jag inte ska hinna från tandläkaren till jobbet imorgon, att jag inte ska komma upp ur sängen 7.00 när klockan ringer & planen kräver. Att jag inte ska hinna packa allt dedär som blev över & som mum vill att jag har med. Att jag inte ska hinna gå med t på pensionärsfika, sitta & äta en bulle med några äldre som jag vet uppskattar mina påhälsningar dubbelt så mycket som jag själv tycker om dem. & sen på torsdag, jag måste åka hemifrån senast 6. Jag är rädd att jag kommer sova dåligt & att morgonen kommer vara sne från början. Sedan hoppas jag att SJ sköter sig & gör så att jag kommer fram i tid. För idag bokade jag in ett frisörbesök till torsdag också, & bara jag hinner hem & lämna av min väska innan så är jag jätteglad. Jag vet inte, jag kan ta på stressen nu. Eller stress & stress. Jag oroar mig för skitsaker jag vill ska gå igenom bra & problemfritt. Jag vill fixa allt dethär vad som än säger emot. & jag tror inte jag kommer kunna känna mig lugn först än minutrarna innan jag rullar in mot centralstationen. Så jag håller andan tills dess.

                                                                               ♥